Det är viktigt för oss alla att både bli lyssnade till och bekräftade. Det kan handla om olika situationer och lägen i livet, men behovet är detsamma. Att tas på allvar och få någon som lyssnar och bekräftar att personen förstått och möter oss i det vi just berättat. Kan tyckas som en självklarhet och något enkelt, men det är tyvärr ofta som det inte fungerar så.
Min erfarenhet är att det ofta är just i lyssnandet som det går fel för oss som ledare och medmänniskor. Jag har själv hamnat i lägen då jag inte lyssnat in tillräckligt och inte heller bekräftat personen jag möter i den situation och känsla som den befinner sig i. Att bekräfta någon är inte samma sak som att hålla med eller tycka att något är bra. Det är att signalera och agera på ett sätt att man har förståelse och vill möta upp. Inte att man förstått allt eller gillar allt utan att man just har förståelse och vill möta personen där den befinner sig. Att inte göra det skapar distans och i förlängningen ett avstånd som i många fall är svårt att överbrygga vilket i sin tur leder till många olika effekter som inte är positiva för någon.
Att kommunicera är till stora delar att lyssna. Något som är svårt och ibland tålamodsprövande när man själv har agendan eller situationen klar för sig (eller i alla fall tror man det…..). Att möta en person som behöver och vill bli lyssnad till är ett ansvar och det man får höra ett förtroende. Det är därför det kan vara sårande när man som lyssnare tar för mycket utrymme och trycker på med egna uppfattningar, slutsatser och råd. Det gäller att vara inkännande och ha hållningen att bekräfta både personen och situationen som det gäller. Ingen enkel sak och det är lätt att missa. Men viktigt! Viktigt för dig som ledare, både om du är en formell ledare eller informell ledare som har det förtroendet och uppgiften om än inte uttalad.
Rubriken säger att det finns kraft i att ge bekräftelse. Det är inte samma sak som att man behöver eller ska hålla med fullt ut eller uppmuntra ett visst beteende eller tillstånd. Nej, det är att med respekt möta personen där den är känslomässigt och i den situation personen befinner sig. I många fall kan själva bekräftelsen av det man upplever vara det som skapar en öppning för ett vidare samtal, förtroende, öppenhet för förändring etc. Det kan vara själva nyckeln till att lösa upp det läge som råder. Men det är inte bara i tuffa tider som lyssnande och bekräftelse är viktigt. Det är också viktigt när vi upplever lycka och tillfredsställelse. Att få känna att man får bekräftelse i något som man själv mår bra i är även det en hemlighet och styrka.
Ibland möter jag människor som har en liten skev bild av vad ett lyssnande förhållningssätt är och vad det innebär. Ofta handlar det t ex om; “vi kan inte lyssna på vad alla tycker, då får vi ju inget gjort” eller “någon måste ju bestämma, annars blir det kaos” eller “ett tydligt ledarskap måste ju till om vi ska nå våra mål” osv. För mig är inte ett inlyssnande ledarskap ineffektivt eller för lite målfokuserat. Det är ett ledarskap som tål att vara extra tydligt, målinriktat och fokuserat just därför att det är inlyssnande. På det sättet ser man till att ha dom man ska leda med sig på resan och man får också själv guidning i ett tidigt skede om fallgropar m m som man helst vill undvika. Eller saker man kan förstärka eller justera. Det är alltså inte ett mesigt och luddigt ledarskap. Det är ett absolut tydligt och rakt ledarskap men där utrymmet för att just lyssna in och bekräfta människor är viktiga beståndsdelar för att nå dit man vill!
Rent konkret är ett ledarskap med människan i fokus i många delar byggt på att lyssna och bekräfta. Inte på ett mesigt och passivt sätt utan på ett sätt som motiverar och driver människor att nå den potential dom har utifrån sin förmåga och förutsättningar. Om fler av oss når närmare sin fulla potential och vi använder mer av våra förmågor så skulle mycket se annorlunda ut på många håll runtomkring oss. Så, kanske är inte den gamla klyschan att man ska ha “öron som en elefant” eller att den som inte lyssnar är som en krokodil; “en stor käft och två små öron” helt fel. Jag måste erkänna att jag jobbar med mig själv för att ha stora öron och en mindre käft. Det finns så mycket av lärdom att hämta i att lyssna och ju mer man lyssnar ju mer ödmjuk blir man inför människor och situationer. Motsatsen är inte alls något att sträva efter, för motsatsen är att man ignorerar. För mig är det respektlöst och ett slarvigt sätt att bemöta människor och situationer.
Så min uppmaning och samtidigt fråga är; Är Du beredd att lyssna på riktigt och möta det och den du lyssnar till på ett sätt så att ni möts på riktigt?