Genom livet slits vi ibland mellan val att behålla eller släppa. Vi satsar för att vinna eller är försiktiga för att rädslan att förlora är för stor. Det kan handla om ledarskap, relationer, pengar, saker, upplevelser m m. Vilket det än är bottnar valen ofta i lust, glädje, trygghet eller oro, rädsla, sorg. Eller kanske i en cocktail av båda sidorna som gör oss förvirrade.
Jag tror att det för de flesta av oss finns en viss trygghet i att hålla fast vid vissa saker, minnen, personer och sammanhang. Det är ju egentligen helt självklart, för det gör att vi känner oss hemma och bekväma. Att mista något vi vill hålla fast vid är ju en förlust som skapar en känsla som vi inte förknippar med vällust och glädje. Det är en känsla av sorg och saknad. Gäller det en nära relation skakar det om oss i grunden.
Men det finns också många exempel där vi håller fast vid sådant som vi egentligen borde släppa taget om och som inte är någon större förlust i det större perspektivet. I många fall är det även själva förutsättningen för att kunna “vinna” något nytt! Alltså kan oron för en förlust vara ett hinder för att uppnå något som vi hade mått bra av att få tillgång till eller påbörja en resa mot. Själv kan jag påminna mig om ett antal tillfällen och situationer där oro och rädsla inneburit att jag missat möjligheter och haft oro i onödan för att min dåvarande trygghet i något område gjort mig för bekväm eller orolig över att släppa taget och skapa möjligheter för något nytt. Rädslan för att mista eller förlora något har varit större än viljan att vinna och förmågan att se möjligheten tillräckligt klart. Är du med på vad jag menar?
Vad händer om vi skulle släppa taget lite mer och lägga energi på att bestämma oss för vad vi vill vinna och satsa helhjärtat mot det!? Vad är det värsta som kan hända och vad är det bästa som kan hända? Självklart kan vi inte resonera på samma sätt med allt i livet, men det finns många områden där vi skulle kunna utmana oss själva mer än vad vi gör. Om vi inte “vinner” det vi hoppas, så har vi lärt oss något på vägen. Det är aldrig en förlust. Hela vårt liv fyller vi på med erfarenheter och jag tror inte att dom största erfarenheterna kommer genom att behålla det som varit eller för att man inte vill mista något eller vara så rädd för att förlora att man inte går för att vinna.
Nu kanske du tänker att ditt liv, ledarskap och sätt att vara som medmänniska inte handlar om att alltid få något nytt eller vara en vinnare i allt. Och det är ju helt rätt. Vi kan mycket väl vara nöjda med det vi har och inte vilja mista det eller känna att priset man måste betala för att vinna det vi helst skulle vilja ha inte är rimligt. Då är det ju så. Men att inte sträva framåt och istället hålla fast vid något för att det finns en rädsla eller oro för att det inte ska vara som innan tror jag är en strategi eller läge som inte får oss att blomma ut och ta vara på vår potential och de människor vi är och kan vara. Just därför är det viktigt att vi vet vad vi vill “ha” och går för att “vinna” den framtid vi önskar. Om vi inte når hela vägen har vi ändå fått erfarenheter och vi är förhoppningsvis på en bättre plats än då vi tog beslutet att släppa oron och rädslan för mista/förlora något.
Jag hoppas att du kan känna inspiration och glädje inför att tänka tanken att släppa taget och sträcka dig mot det som är din vinst. Det skulle jag säga är att ta vara på livet som människa och vara en klok ledare som blir ett föredöme för andra. Jag ställer frågan igen; vad är det värsta som kan hända…….?